För väldigt länge sedan fanns en grupp mycket äventyrslystna sjöspädingar. Dom kunde aldrig vara tillsammans med sina vänner under någon längre tid. Dom kom alltid på något nytt dom skulle undersöka eller utforska.
En kväll i den kallaste januari, strax efter middagstid, gav de sig ut för att titta på stjärnorna. Dom simmade runt runt i sjön för att försöka se så många stjärnor som möjligt, men till deras förundran såg dom samma stjärnor var än de befann sig i sjön.
När dom till slut slog sig ner på en sten intill strandkanten för att vila sig lite ropade en av spädingarna till – ”Titta, en stjärna har ramlat ner!”
Alla spädingarna kastade sig snabbt ner i vattnet igen och simmade bort till den stora stenen där stjärnan hittats. Och visst var det en stjärna. På marken intill stenen låg verkligen en stjärna, eller i vilket fall en bit av en stjärna.
Spädingarna vart så till sig av glädje att de dansade och tjoade under lång tid innan de började fundera på hur de skulle gömma sin skatt. En av spädingarna berättade då att han kände till en bäck som rann ner i sjön. Om de lyckades gömma skatten en bit upp i bäcken, dit de andra sjöspädingarna aldrig begav sig, skulle de få ha skatten ifred.
Under hela den natten slet spädingarna hårt för att lyckas flytta stjärnan tillräckligt långt upp i bäcken. Först i gryningen var de nöjda med att ha hittat en bra plats för sin skatt.
Sedan den tiden återvände de aldrig till sina vänner igen. Dom levde resten av sitt liv uppe i bäcken, och deras ättlingar lever där än idag, men har nu utvecklats till en egen art bäckspäding.
Senaste kommentarer