Hem > Annat > Jag har huvudet uppåt och går framåt

Jag har huvudet uppåt och går framåt

Att Sonja fattas mig är jobbigt, livet har blivit tomt. Det som hjälper mig just nu är att jag trots allt har Sonja vid min sida som jag hela tiden rådfrågar. Mitt sätt att komma vidare är att försöka leva så som jag lärt av Sonja. Gilla läget, plocka upp de positiva saker som finns i den situation som är, ta en dag i taget och oroa dig inte för morgondagen.

Ibland känner jag att jag vill bo kvar här i Vallentuna. Ibland känner jag att jag inte orkar det, utan vill flytta tillbaka till min lägenhet, eftersom huset känns lite som ett museum över Sonjas liv. Då tänker jag att jag kan ju göra om inredningen i huset till min egen personliga stil, men hur kommer det kännas att förstöra det Sonja skapat… Jag vacklar och tvivlar och grubblar…

Då är det skönt att kunna tänka som Sonja; det finns ingen panik, jag behöver inte bestämma nu, jag kan ta en dag i taget och bestämma mig när beslutet känns moget. Jag sitter stilla i båten ännu en tid.

Det som också hjälper mig är att jag har denna blogg och alla er vänliga bloggläsare. Genom bloggen kan jag formulera mina tankar och lättare förstå dom själv, och genom er alla som läser och skriver kommentarer får jag stöd och värme.

Som Sonja skulle sagt; jag har det ganska bra!

Advertisements
Kategorier:Annat
  1. Sven Jönsson
    17 mars 2013 kl. 23:16

    Hej Janne!
    Från en gammal fotokursare.
    Det är säkert bra som du tänker eller Sonja tänkte ta det lugnt med att bestämma dig var du skall bo. Troligen kommer svaret av sig själv efter ett tag. Jag hade en sådan situation för ett antal år sedan. Jag hade möjlighet att vänta med att välja bostad, det löste sig själv efter ett tag utan allför mycket funderande.
    Det är också bra för dig att skriva av dig dina tankar så behöver du inte ha allt i huvudet att fundera på. Det blir mindre som snurrar runt i huvudet.

    Mvh/Sven

    • 17 mars 2013 kl. 23:29

      Tack Sven! Det känns så häftigt att jag nu får stöd av alla er som jag stått lärare för. Oändligt tack!

      Bloggandet är bra för mig så länge det är personligt utan att bli privat.

      Jag återupptar mina kurser i april.

  2. Anders Keyser
    18 mars 2013 kl. 10:02

    Allt har sin tid Janne! Försök att hitta rätt ”tråd” att dra i

    • 18 mars 2013 kl. 20:41

      Jag drar i ett par viktiga trådar, resten av nystanet skall jag studera en stund till. 😉

  3. Oscar
    18 mars 2013 kl. 10:57

    Instämmer i Jönssons inlägg ovan, brinner det inte i lädret så utnyttja situationen med att avvakta, ”sitt still i båten” och låt pusselbitarna falla på plats av egen kraft… Därefter torde en bild framträda som kommer ligga till underlag för ett klokt beslut som du kommer må bra av.

    Tack vare din/(er) unikt positiva livssyn och förhållningssätt till vardagen och Livet, kommer du reda ut denna sorg på ett föträffligt sätt. Detta är jag helt övertygad om!

    ”May the force be with you, young Janwalker…” 😀

    Fridens
    Oscar

  4. 18 mars 2013 kl. 19:19

    Vad fint att du pratar med Sonja. Jag tror säkert du får både svar och små tecken som vägleder dig. Jag skulle inte se det som att du ”förstör” det som Sonja byggde upp. Ni ändrade ju om en hel del när du flyttade till huset, fast ni ändrade tillsammans, men det var ändå så att ni gjorde huset annorlunda. Du berättade om en del av detta på Big Ben, om när ni gjorde ett rum åt dig. Det ni gjorde då var ju också att ta bort något som Sonja haft, fast ni gjorde det tillsammans. Men genom att du pratar med henne blir det ju gemensamma beslut även nu. Vad skulle ni gemensamt välja att spara?

    En annan variant är att vända på det – vad skulle Sonja ha sparat av dina saker, om situationen var omvänd? Var skulle hon ha gjort plats för dina saker i huset? Ser du det så, så kanske det blir enklare att få dina saker att passa in där ute. Givetvis bara en tanke, jag vet att du är klok nog att överväga och till sist fatta det beslut som är bäst för just dig.

    Kram
    /Anna

    PS Jag skulle gärna vilja komma på begravningen, i alla fall i kyrkan, men vet inte om jag kan. I slutet av förra veckan gick en disk sönder i min rygg – igen. Med lite tur kan den värsta smärtan gå över till dess, men jag vågar inte anmäla mig som det är nu. Om kroppen strejkar kommer jag att vara där i tanken i alla fall, men jag återkommer med besked när det närmar sig.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: