Ett försök att närma mig träskspädingen

Det finns rön som tyder på att den finns en ytterliga spädingart ”träskspäding” som lever i just träskliknande sumpiga marker. Mycket tyder på att en population skulle kunna finnas på Järvafältet, vid Säbysjöns västra strand, intill pölspädingens äng. Den skulle också kunna finnas i ett område i närheten av det s.k ”döda fisk-diket”.

Idag närmade jag mig försiktigt området från pölspädingens äng.

Den hemlighetsfulla skogen

Denna skog är så tät och full av sumpmarker att ingen människa någonsin har kunnat ta sig i där. Skogen sägs vara full av diverse olika väsen och oknytt. Om det finns späding där vet jag alltså inte, men någon gång kanske jag kan våga göra ett försök att ta mig dit in.

Spädingar är vänner

Jag fortsätter med att presentera mina spädingar och deras miljöer.
Spädingarna hjälper mig ibland att hitta på helt nya saker att göra med kameran.

En dag var jag ute och fotograferade lite spädingmiljöer. I just denna typ av miljö skulle man kunna tänka sig finna både skogsspädingar och ängsspädingar. Bland spädingar fungerar det oftast utmärkt för olika arter att leva intill varandra. Dom delar aldrig bon, men dom kan ha sina bon mycket nära varandra. Dom kan t.o.m hjälpa varandra att varna om någon fara upptäcks.

Den dystraste av spädingar

Ni som läst min blogg ordentligt vet att grottspädingen är en dyster varelse. Den föds, lever och dör förstenad i en grotta. Ett mer ledsamt liv är svårt att tänka sig.

Som spädingintresserad fotograf är det viktigt att tänka på att man inte avbildar spädingar hur som helst eftersom man i sådant fall själv kan förvandlas till grottspäding. Det har dock visat sig att det utan risk fungerar att avbilda grottspädingen.

Om denna grottspäding är en förvandlad fotograf eller en ursprunglig grottspäding är omöjligt att avgöra.

Stenspädingens lysande ögon…

Vid ett tillfälle lyckades jag för första gången få syn på ett bebott stenspädingbo. Jag hade gått upp till ett litet stenröse i en skogsbacke och tittade mellan stenarna om jag skulle se något misstänkt.

Stenspädingbon är inte lätta att hitta eftersom dom utgörs av befintliga springor och sprickor mellan stenarna, till skillnad från skogsspädingbon som ofta är utgrävda hålor.

Det som röjde boet var ett par ögon som lyste upp i ljusskenet.

Spädingfest

Det finns tecken som tyder på att spädingar har ett utpräglat socialt liv och trivs med att samlas till gemensamma högtider och fester. Enligt de senaste rönen samlas alla spädingar av alla arter en gång per år till en stor spädingfest där de firar sina gudar. Eldar, massor av mat, sång och dans är troliga inslag i festandet.

Det sägs att spädingarna vallfärdar i långa gemensamma vandringar till en stor festplats. Vid en av mina senare utflykter på Järvafältet fann jag den vandringsled som skogsspädingarna antas följa på sin väg till festplatsen.

Den plats där spädingarna håller sin årliga fest förväntas vara av en väl tilltagen yta där de också har tillgång till en stor bohåla för att vid behov kunna få tak över huvudet. Det skulle kunna vara denna plats som jag fann vid Tyresta söder om Stockholm.

Titta, en stjärna har ramlat ner!

För väldigt länge sedan fanns en grupp mycket äventyrslystna sjöspädingar. Dom kunde aldrig vara tillsammans med sina vänner under någon längre tid. Dom kom alltid på något nytt dom skulle undersöka eller utforska.

En kväll i den kallaste januari, strax efter middagstid, gav de sig ut för att titta på stjärnorna. Dom simmade runt runt i sjön för att försöka se så många stjärnor som möjligt, men till deras förundran såg dom samma stjärnor var än de befann sig i sjön.

När dom till slut slog sig ner på en sten intill strandkanten för att vila sig lite ropade en av spädingarna till – ”Titta, en stjärna har ramlat ner!”
Alla spädingarna kastade sig snabbt ner i vattnet igen och simmade bort till den stora stenen där stjärnan hittats. Och visst var det en stjärna. På marken intill stenen låg verkligen en stjärna, eller i vilket fall en bit av en stjärna.

Spädingarna vart så till sig av glädje att de dansade och tjoade under lång tid innan de började fundera på hur de skulle gömma sin skatt. En av spädingarna berättade då att han kände till en bäck som rann ner i sjön. Om de lyckades gömma skatten en bit upp i bäcken, dit de andra sjöspädingarna aldrig begav sig, skulle de få ha skatten ifred.
Under hela den natten slet spädingarna hårt för att lyckas flytta stjärnan tillräckligt långt upp i bäcken. Först i gryningen var de nöjda med att ha hittat en bra plats för sin skatt.

Sedan den tiden återvände de aldrig till sina vänner igen. Dom levde resten av sitt liv uppe i bäcken, och deras ättlingar lever där än idag, men har nu utvecklats till en egen art bäckspäding.

Projekt – Rädda Spädingen

I en tidigare blogg började jag att skriva och berätta om Spädingen, en tämligen okänd varelse som lever ute i vår svenska natur.

Eftersom jag nu startat en ny blogg, men är mån om att all kunskap om spädingen bevaras för eftervärlden, kommer jag så fort jag kan och hinner rädda spädingen genom att lägga in det jag skrivit om den i denna blog. Min gamla blogg kommer jag att ta bort.

Den som är väldigt nyfiken på spädingen kan så länge läsa på spädingsidan.